trött i heeela kroppen

Äntligen så sitter jag ner och vilar för första gången på hela dagen. Skolan var helt okej idag. På idrotten sista lektionen s körde vi bollsporter mot den andra klassen och det var faktiskt roligt. Vårt lag vann alla matcher. Direkt efter skolan kom morfar och hämtade mig och så hämtade vi ut en av mina böcker på biblioteket. Morfar skulle sedan till ÖB för att köpa något och jag kom då på att jag lika gärna kunde träna då, så skulle jag slippa stressa till gymmet sen efter jag hade ridit. Så jag hoppade av där och det var sååå skönt att gymma vid den tiden. Det var typ INGET folk. Typ högst 10 pers på hela gymmet så jag var mycket nöjd över detta. Jag körde i nästan en och en halv timme och sen kom mamma och hämtade mig och så skyndade vi oss hem och gick direkt ut i stallet.
 
Vi red på Tiarp idag och Olliver var riktigt fin. Blev så glad då han inte är riden ordentligt på hela veckan. Kändes riktigt riktigt bra faktiskt. Imorgon ska vi åka till Tiarp igen och om jag inte har allt för mycket träningsverk eller är för trött i musklerna så blir det gymmet igen. Annars ska jag åka och shoppa lite med mamma och Linnea. På kvällen ska jag jobba och sen ska jag direkt vidare till några kompisar. Sover nog hos Sofia sen men måste hem relativt tidigt på söndagen för sen blir det träning för Malin. 
 
Hur har eran fredag varit? Är det fest eller slappekväll som gäller nu? För mig är det slappekväll. Är så otroligt trött så ska nog lägga mig med lite godis och en bra bok och vänta på smset från han som gör så hela världen stannar. Om han smsar vill säga. 
 
 
 

På väg till skolan

Äntligen fredag. Har tre lektioner Idag och ska försöka då dom att gå fort och sen komma hem. Jag och mamma ska köra till Tiarp så Olliver kan ridas ordentligt. Sen ska jag nog till gymmet också.

Nu gör vi denna dagen till det bästa den kan bli.

Sometimes you gotta fall before you fly

Det är är mörkret faller som det svaga i oss träder fram. När våra rädslor speglas i våra ögon och när vi förlitar oss mer på rösten i huvudet som säger att vi är för svaga, för dåliga, än vad egentligen stämmer in på verkligheten. Det är vid denna tiden jag behöver krama mina föräldarar istället för att bråka med dom. Det är nu jag behöver bli sams med den vännen som jag egentligen värdesätter högre än allt annat men som sårade mig djupt och jag nu är för sårad och långsint för att själv ta kontakt med. Det är nu jag behöver klartecken från personer som leker med mig istället för att hela tiden gå i förvirring. Det är vid den här tiden på dygnet som tårarna trycker bakom ögonlocken och som Beyonce sjunger i lurarna. Det är vid denna tiden man inte längre kan lura sig själv att vara poistiv. Det är nu man kan tillåta sig att vara svag. Att det inte är världens undergång.
 
Alla har vi en röst i huvudet som försöker trycka ner oss. Det gäller bara att hantera den på bästa sätt. Min röst blir som starkast vid denna tiden. Speciellt när den enda jag verkligen vill prata med är den som vänder mig ryggen. Den som inte ens tittar på mig på bussen. Den som man inte har hört ifrån sen vårt bråk. Vad ska man göra då? Är det min skyldighet att skriva till h*n när jag blev så otroligt sårad över vad h*n sa? Jag vet faktiskt inte helt ärligt vadjag vill just nu. Vill bara ha en ursäkt då jag inte ens har fått det. 
 
Nu ska jag fortsätta med mitt marathon med fina underbara låtar och försöka att inte låta djävulen i min hjärna ta över för mycket..