Han var kär i en annan

Han var praktikant på pappas jobb, och det visade sig att vi bodde på samma gata. Jag hade aldrig sett honom tidigare, inte på bussen, inte ute, inte på stan och inte ens på nätet, så jag blev nyfiken. Jag fick se en bild av honom som gjorde mig helt nyförälskad, vi blev vänner på facebook och började skriva med varandra.

I början sa jag inte vem jag var tills han bad mig ringa honom, vi pratade i två timmar och därefter kände jag mig helt kär. Han var perfekt tyckte jag trots att vi ännu inte hade träffats, men en dag såg vi varandra ute av en slump. Han kom fram och gav mig en kram, jag blev helt varm och kunde inte slita min blick från honom. Vi satte oss på en parkbänk och pratade i flera timmar, sedan gjorde vi sällskap hem. Efter den dagen började vi ses varje dag, varje vecka, i flera månade. Mina känslor växte och växte men jag sa inget.

En dag var vi hela dagen och vi skrattade så mycket ihop, det snöade ute och vi kollade på varandra såsom vi aldrig gjort förut och plötsligt kysste han mig. Det var världens bästa kyss och jag kände mig så lycklig att jag knappt kunde fatta vad som hade hänt: jag stod och kysstes med världens bästa kille.

Men turen vände och en vecka efter det ville han inte träffa mig längre. Jag förstod inte varför och kände mig lite ledsen så jag bestämde mig för att gå en promenad. På långt håll ser jag en kille, vi gick mot varandra och snart såg jag vem det var: han. Han såg lite ledsen ut men jag var ändå glad över att se honom. Han frågade om vi skulle göra sällskap och självklart ville jag det.

Eftersom att han såg så ledsen ut, tänkte jag göra honom glad genom att säga hur jag känner för honom, och berätta hur bra jag tycker att han är, så jag gjorde det. Något jag idag, ibland, kan ångra för han blev helt stum och bad mig glömma honom. Jag förstod inte, varför skulle jag glömma honom? "Jag är kär i en annan" förklarade han. Jag visste inte vad jag skulle göra, säga eller hur jag skulle känna men jag svarade med en suck. Han var tårögd och jag tröstade honom tills han berättade om henne. Han sa att han saknade henne, att de var tillsammans förut men att hon nu gått vidare. Han beskrev hur hon såg ut och sa, flera gånger, att hon var världens vackraste tjej, att hon var så snäll och så rolig att vara med. Han sa det samtidigt som hans tårar rann ned för hans kinder och jag stod bara där och kramade om honom.

Mycket har hänt sedan dess och han har gjort mig mycket ledsen trots att jag till slut fick honom, ett tag, men nu har han försvunnit ur mitt liv utan att säga ett ord till mig. Han har flyttat, långt bort. Han lovade att vi skulle ses, gå på bio och fira julafton ihop men så blev det inte. Jag tänker fortfarande på honom och jag undrar vad som var så speciellt med hans före detta flickvän. Ibland känner jag mig svartsjuk men vad tjänar det till? Han är ändå inte här och han kommer ändå aldrig komma tillbaka.

Jag älskade honom.

Och nu är det jag som skriver igen!

Kära vänner, vad ska vi göra med en känsla som slukar oss fullständigt. Vad ska man göra när hjärtat säger ja men förståndet säger nej. Jag vet själv inte då jag är mitt uppe i allt. Jag tror att vi alla är mitt uppe i det egentligen. Vi förstår inte bara hur. 

Jag tycker det är jobbigt när vi bara försöker påverka saker istället för att bara låta dem ske. Problemet med mig är att jag tänker för mycket. Vad får det för konsekvenser om jag gör på detta sättet, eller om jag känner på ett visst sätt. Jag behöver bara lära mig att släppa lite på bromsen och göra det som känns bra, det som känns bra just nu. Våga lita på känslorna av glädje och hjärtats konstanta rytm. Först då kan jag bli lycklig. Jag måste bara våga. Och det är percis vad jag ska göra nu, jag ska göra som havet. Jag ska våga!