Jag har precis varit och sett den omtalade filmen “the fault in our stars” som väcker otroligt många känslor. Jag var inte den enda som kände såhär då det var spridda snyftningar i biosalongen genom hela filmen. Den var otroligt bra och väldigt fin. En tragisk kärklekshistoria om två cancersjuka som faller för varandra. Den är hjärtskärnade ärlig och en så otroligt bra skildring på hur verkligheten är för många.

Kärleken är aldrig enkel, även om man inte har cancer. Den är bedövande vacker på ett sätt och förkrossande orättvis på ett annat. Det finns alltid en hake, alltid en grop att falla ner i. Den som säger att det inte gör det har bara inte ramlat ner i sitt hål än. Ett qoute från The fault in our stars är “I fell in love the way you fall asleep, slowly and then all at once”, och det är något som verkligen stämmer in på mig i alla fall. Jag blir aldrig kär i någon, nästan helt utan undantag. Jag kan vara intresserad eller attraherad men jag blir nästan aldrig sådär pirrigt förälskad. Det händer mig ungefär 1 av 100 gånger och när det väl händer så händer det all at once. Det finns ingen förklaring eller en viss tid det tar, det bara blir så.

Eftersom jag aldrig blir kär i någon så blir jag också väldigt sällan heartbroken, men när jag väl blir det så blir jag verkligen det. Att förlora någon är alltid jobbigt, även om det är i cancer eller bara för att man blir lämnad av en riktigt dålig ursäkt. Det gör verkligen ont oavsett. Man tycker mycket om en person och man får sina drömmar krossade. Det är därför man ska vara tacksam med den tiden man får med en person, oavsett om det bara är 6 dagar eller 3 år. “Some infinities are bigger than other infinities” sa Hazel i The fault in our stars och hon har rätt. Det handlar inte om tiden med en viss person, det handlar om vad man gör med den tiden. En tid av lycka, skratt och glädje hjälper dig att sålla i mängen i framtiden tills du hittar någon som får dig att känna dig lika levande igen. Med dessa ord säger jag som Hazel Grace Lancaster: “ I cannot tell you how greatful I am for our little infinity”.

Godnatt