Jag sitter på biblioteket och tittar ut genom fönstret på regnet som smattrar mot asfalten. Det är valborg men jag har ingen aning om varför man firar denna dagen. Det enda jag vet är att jag skulle vilja fira den med dig. Jag skulle vilja fira allt med dig, allt som är värt att fira. Det är så mycket jag vill dela med dig. Så mycket jag vill visa dig och så mycket jag vill berätta för dig. Jag vill ha en person att berätta för. Berätta hur mycket jag tycker om doften av regn eller hur hur glad jag blir av att se hur träden börjar bli gröna. För även om jag blir glad av att se hur träden bytar färg, får jag panik. Ju grönare min omgivning blir desto mer distans får jag till dig. Visst låter det dumt? Det är dumt. Men för varje knopp som spricker upp i en blomma eller ett blad så är det längre och längre sen jag hade någon att berätta om det för. Jag är rädd att du ska glömma mig, så snälla gör inte det. Jag är rädd att du ska glömma det som var bra för det var så länge sen det var bra nu. Men jag glömmer inte. Jag lovar att jag inte glömmer.