Att vara själv och att vara ensam, är det olika saker?

Är det skillnad på att vara själv eller att vara ensam? Kan man vara ensam trots att man inte är själv, att man har massa männikor runt omkring sig? Svaret är ja, det kan man. 
Ibland känner jag att jag har hundra tusen underbara vänner och bekanta runt mig som verkligen får mig känna mig lycklig men ändå kan jag känna mig ensam. Ibland på kvällarna när jag ska sova har jag svårt att slappna av för det känns som någonting saknas. jag föreställer det som att man har ett pussel och lägger alla bitarna på plats och så ser man att det är på en plats där bitarna ligger fel och man får plocka isär hela pusslet bara för att rätta till jus den pusselbiten. Så känner jag. Att när jag väl stannar upp och ser mig omkring märker jag att det inte är helt rätt. Pusslet ligger fel, och då måste jag plocka isär allt för att sedan bygga upp det igen.
 
När man har fått klart för sig att det är någonting som inte är helt rätt, att det är någonting som stör en, då är det dags att börja fundera ut vad det är. Kan det vara att man är ovän med en person som man egentligen vill ha i sitt liv? Eller det kanske kan va den där fantastisak killen som du helt enkelt inte har vågat berätta hur du känner? Kan det var att du är stressad ellerr pressad över något? Att någon är elak mot dig? Då kanske det är dags att du gör någonting åt din situation. Men vad gör man när ens lycka inte ligger i sin makt, utan i någon annans händer? Då jobbar man så otroligt hårt för att få tillbaka den igen. 
 
Ett av mina stora mål i livet är att min lycka inte ska vara beroende på någon annan, för den dagen det tar slut med den fantastiska killen eller vännen precis vänder dig ryggen, då står du där helt förstörd. Jag tycker att man ska ha något att falla tillbaka på. Att man ska känna att man är tillräckligt stark i sig själv för att klara sig utan den personen. Jag är inte där än, långt ifrån, men jag tar myrsteg i den riktningen hela tiden och jag hoppas att när jag blir äldre så ska jag vara den personen till 110%. Allt kan förändras bara på några ögonblick. Man kan gå från att vara den lyckligaste personen i världen med bara kärlek i bröstet till att få hjärtat krossat och känna att man håller på att dö i ett intervall på bara några minuter. Därför är det så viktigt att ha något att falla tillbaka på. Man blir starkare för varje hjärtesorg. Det är lite lättare att gå vidare varje gång. Ta det till er för det kommer ifrån någon som vet. 
 
Flera gånger har jag fått frågan "Men Julia, är du aldrig ledsen? Alltid när jag ser dig så är du lika glad". Svaret på den frågan är att självklart är jag ledsen ibland. Sådär riktigt ledsen så det känns som världen går under. Men istället för att vara ledsen in public går jag hellre in på skoltoan och snyter mig och torkar mig lite under ögonen och sen går jag ut igen med ett leende. Jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag har mig själv att falla tillbaka på, åtminstone till en viss del. 
 
Så kan man vara ensam även om man inte är själv? Är jag det? Ibland, ibland är jag det. Ibland saknar jag den där sista pusselbiten. Han som får mig att känna mig så kär så jag håller på att spricka. Men ibland inte. Jag har ju alltid mig själv att falla tillbaka på och det är ju inte så illa. Jag är ju ganska fantastisk ibland. ;-)
 
sov gott alla finisar!
puss
💖
Accurate
<333ahah | via Tumblr<3 | via Facebook

Liknande inlägg

Kommentera här: